Ja, det är nog ett minne som jag alltid kommer bära med mig, hoppas jag. Jag fick ett telefonsamtal en kväll i mellandagarna 2004 av min assistent jag hade i skolan. Hon hade under hösten köpt kaniner till sina döttrar och nu ringde hon och frågade om inte jag ville följa med dem på kaninhoppning?

"Ursäkta, sa du kaninhoppning?" var mitt svar tillbaka. När hon svarade "ja" vet jag att jag log lite för mig själv och tänkte "haha, sicket påhitt". Men tackade ja.

 

Hade vid den tidpunkten ingen egen kanin men väl framme på Önnestads naturbruksgymnasium där träningen ägde rum fick jag en lånekanin i famnen. Kaninen var en rexhona, dalmatinere svart vid namn Lex. Eller jag trodde det var Lex, men hon hette i sitt tävlingsnamn (hihi återigen vilket påhitt) "Furry Legs". Sedan dess har jag kommit att älska rasen och teckningen och håller än idag kontakten med Christel, Legs ägare och som tillsammans med min fd. assistent Annika är de som fått mig så kaninbiten. Har även Legs att tacka för mycket, som var den som fick mig att tycka att det där "påhittet" var ju riktigt roligt. Särskilt med en så snäll läromästare som Legs. 

 

 

 

 

Nu är det mer än 10år sedan och jag håller fortfarande på med det där "löjliga påhittet".

 

//Sandra